lördag 10 januari 2009

Följebrevet

Det viktigaste att veta om följebrevet är att det inte är viktigt.
Ju mer man försöker breda ut sig och göra reklam för sitt manus i ett följebrev, desto mer tappar förlaget intresset för det.
Sammalunda om man försöker för­klara varför boken är så viktigt, eller vad dess budskap är. Författare är sällan duktiga försäljare och gör därför klokt i att låta bli att försöka. Bättre att tro på devisen att ett bra manus säljer sig självt.

Var därför kortfattad i ditt följebrev.
Berätta inte mycket mer än vad det är för slags manus du bifogar (roman, deckare, fackbok, barnbok, osv.).
Du behöver inte ha något synopsis, men det kan vara klokt att säga något om vilken genre din roman hör till - om någon - eller vilken åldersgrupp den är skri­ven för.
En fackbok kan du berätta något mer om - vad den behandlar, vad som skiljer den från andra fackböcker i ämnet, och vad du själv har för meriter inom ämnet.

Säg ingenting om hur gärna du vill bli författare och hur lycklig du skulle bli om ditt manus blev publicerat.
Sådant får förlag att refusera reflexmässigt.
De är inte intres­serade av att göra dig lycklig, inte heller är läsarna det.
Du kan nog berätta lite om dig själv, men bara försåvitt det är något intressant som gör förlaget nyfiknare på ditt manus.
Ifall du är osäker på hur intressant en uppgift kan vara är det bättre att utelämna den.

Se till att ditt följebrev är rättstavat!
Språkfel i det korta följebrevet ökar oddsen för att manuset ska innehålla mängder av dem. Därmed kan förlaget lockas att börja med att leta efter dem, och hittar i så fall snart tillräckligt många för att anse ditt språk vara undermåligt.
Man måste inte ha perfekt svenska för att få sitt manus antaget - men det hjälper.

Återigen - var kortfattad i följebrevet.
Tänk så här:
du vill att förlaget ska läsa så mycket som möjligt i manuset, därför ska du undvika ett följebrev som är i vägen för det.

1 kommentar: